That moment när man ligger i soffan i mjukbyxor och magtröja, med ett shotglas på magen, håret uppsatt i någon slags handduks-turban och ansiktet täkt av en vit, stelnad gegga. Självklart är det då det ska ringa på dörren. Ännu mer självklart är det att man är den enda som är hemma i huset och därför måste öppna dörren. 

 

Det skulle inte förvåna mig om min pappas oskyldige kompis som plingat på dörren skulle fått en hjärtattack och dö av min vackra uppenbarelse, haha! Som tur var dog han inte av synen, utan såg bara lite förvånad ut. Tur att folk är tåliga nu för tiden ^^